Vi gör varandra bäst, vi jobbar ihop!

Detta brev skickas hem till alla familjer idag!

Hej på er!

Idag skriver inte eleverna veckobrev, det gör vi, Maria och Kirsten.

Detta höll på att bli ett brev av förtvivlan, om vi hade skrivit det i onsdags. Men som tur väl var väntade vi och skrev det istället i torsdags, efter att vi pratat med eleverna.

I onsdags var meningen att det skulle bli en väldigt rolig dag, vi skulle åka till Gislaved och gjuta vår händer, göra "fingerblommor". Vi skulle åka buss och träna lite inför resan till Danmark.

När vi frågade eleverna vad de tyckte om resan igår, tyckte de att uppgiften i Gislaved var väldigt rolig, det ser ni säkert från reportaget i Värnamo Nyheter. Men de tyckte också att det var en väldigt jobbig eftermiddag. Det som klassen pekade ut som mest jobbigt var:

-Allt skrikande i bussen

-Att få lyssnade, inte ens när busschauffören bad eleverna

-Att det kastades vindruvor i bussen

-Att det skrattades åt människor som gick förbi oss på gatan i Gislaved

-Att det surades 

-Att alla inte följer de regler som finns

-Att det ropades glåpord efter människor som vi gick förbi

Vi har tittat på onsdagen och analyserat vad vi kan göra annorlunda i framtiden, vad vi behöver träna på i framtiden. För vi vill aldrig mer ha det så. Ska vi åka till Danmark ska det vara en bra resa där vi är goda representater för Sverige, för Broaryd och Klockargårdsskolan.

Vi kommer därför jobba mycket mer med vett och etikett, uppförande, trivsel, samarbete, ja helt enkelt hur man är en god medmänniska. En av de viktigaste sakerna man kan få med sig i livet.

Vi ber om ert stöd i detta, t ex skulle vi bli så glada om ni kom och hälsade på oss på skolan.

Vi tror fortfarande att resan till Danmark kommer att bli en bra erfarenhet för våra elever och vi vill så gärna åka med Ametisten, dels för att vi vill att de ska lära sig en massa, men också för att vi tycker om våra elever och vill ha roligt med dem. Så i torsdags morse när vi pratade allvar med klassen, kände vi ändå hopp. För eleverna vill, men vi måste alla hjälpas åt. Ametisten behöver sina elever, sina fröknar och alla föräldrar. 

Detta är alltså ett brev av hopp, för vi tror på våra elever och vi vill så mycket.

Är ni med på tåget, står ni med oss och hejar på?

Med vänlig hälsning - Kirsten och Maria